"-elin, pappa och jag har bestämt att vi ska flytta till england!", sa mamma med större entusiasm än vad jag kände att jag orkade me.

"-men mina vänner då?, skolan och erik! tänker ni inte på mig och vad jag känner?!". röt jag åt mamma och pappa som såg chockade ut över min reaktion, jag har ju alltid velat flytta dit, men inte nu, inte när livet var så bra, när jag precis blivit tillsammans med erik.

"-vi är ledsen gumman men nu är det som det är, vi flyttar nästa vecka,  allt är klart."

"NÄSTA VECKA??, tack så himla mycket ni förstör mitt liv!"

jag rusade in på mitt rum och slängde mig på sängen med huvudet i kudden, kunde det bli värre, ville inte lämna mina kompisar eller erik. jag tog upp mobilen och smsade honom.    

det tog inte lång tid innan jag fick ett svar.

Han var så fin, min erik, med dom blå ögonen, fräkniga kinderna och skånska dialekten som inte verkade försvinna fastän han flyttade till stockholm ifrån skåne för flera månader sen.

det knackade på ytterdörren och jag hörde mamma öppna, hörde att dom växlade några ord innan han kom in till mig och satte sig på sängen.

"-vad äre du ville prata om?"

"-jag ska flytta till england om en vecka"

jag visste inte riktigt om hans blick visade besvikelse eller befrielse, han såg mer tom ut, känslolös, varför det.

"-fan," sa han lite tyst.

"-ja det kan man säga" hoppades på att han skulle göra något, minsta lilla innan jag sprack av nervositet, brydde han sig inte.

"-men det klarar vi väll, right?" sa han och smekte min kind. yes!han brydde sig.

"-ja, vi kan ju smsa och skypa varje dag"

"-ja, och så kan jag ju hälsa på då det är lov."

sen flöt pratet på, vi bli riktigt taggade på våra planer om att träffa varandra igen sen och vad vi skulle göra då, shit vad jag skulle sakna han.

 

*en vecka senare*

jag och erik hade umgåts varje dag för att ta reda på den lilla tiden vi hade kvar, men det hade inte varit densamma som förut, kunde inte riktigt sätta pricken på vad det var. hejdå kyssen var klumpig och stel, vad var det med mig?? jag är ju svinkär i erik.

jag pratade iallafall inte så mycket med pappa och mamma, de var inte högst upp på min lista.

när vi var framme i england i huset vi skulle bo i så lade jag bara in sakerna i mitt nya rum, bytte om till shorts och linne, det var riktigt varmt ute så jag bestämde mig för att rensa tankarna i en promenad.

kanske inte min smartaste ide då jag hade gått en bra bit, och upptäckte att jag faktiskt inte visste vars jag var.

hittade en liten by och ett glasstånd, köpte mig en glass och satt mig på en bänk och försökte fundera ut var jag var hur jag skulle ta mig hem.
tillslut så fick jag lite panik, tänk om jag inte skulle hitta hem, det började ju bli mörkt. jag ställde mig upp i all hast, började springa men fick fort stanna då yrseln kom, tog tag i någons arm för att inte tappa balansen. sedan kände jag någon som tog tag i mina axlar och frågade,

"-are you alright hun?"

--------



hahah vem kan det vaaaa?;))))