tidigare:

"yes, i think you should take the rest of the guys with you and come here..."
nu kände jag tårarna nerför kinden, och rösten sprack när jag pratade med paul, tydligen så hade liam och zayn åkt i bilen med paul, liam och zayn hade suttit i baksätet när dom precis skulle köra upp på uppfarten då en bil hade kört in i baksidan av pickupen, paul var oskadd, men dom visste ännu inget om liam och zayn...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

*elins perspektiv*

när louis berättat vad som hänt hade vi kört så fort vi kunde till sjukhuset och rusat till våningen zayn och liam låg på, när vi kom in så satt paul på en stol och hans ögon var alldeles röda.
"have they informed you yet?" frågade jag och kramade om honom.
"no they havent".
jag tyckte in om sjukhusmiljöer, inte sedan....ja...inte sedan min syster dog, min nyfödda syster, jag hade varit så lycklig över att jag skulle få en till syster, vi hade precis gett henne namnet, cecile när en av sjuksköterskorna tappade henne, cecile klarade sig inte...det var en av anledningarna att vi flyttade till england, mamma och pappa behövde komma ifrån sverige och sjukhusena där.
jag avbröts ur mina tankar av harry som drog ut mig ur rummet,
"elin! why arent you answering me??,"
"what have you said anything"
"i tried to talk you for like five minutes, you just stared right thru me like you didnt se me"
"oh im sorry"
"is there anything you wanna tell me?"
"yes, but i tell yo later, ok?
"ok, im here for you all the time, you should know that, you can trust me", jag visste det, jag kunde lita på harry, jag kände det på mig.
harry tog min hand och ledde mig in i rummet igen, nu stod det en sjuksköterska därinne,
"do you know zayn malik and liam payne?
vi alla nickade, vilken dum fråga, vad fan skulle vi annars göra här, spela fotboll?
"liam payne is stabil, a broken legg and i think he can leave today"
"and zayn"
"and for zayn malik, he has fallen in to coma.. im sorry"

*harrys perspektiv*

jag kunde inte fatta det, våran zayn låg i koma, vi fick gå in till liam och zayn, liam såg inte så glad ut men ansträngde ett leende när vi kom in, elin sprang fram till honom direkt och kramade honom och pussade honom på kinden....vad är det här...gepusspåkinden dagen elr?, för hon var inte sen med att göra det iaf.nej bli ine irriterad på elin nu, hon är inte din, hon får göra som hon vill.
sedan gick hon fram till zayn och tog hans hand, jag kunde se att hon grät lite, jag kunde förstå att det var jobbigt för henne också det här, zayn hade varit lite som hennes storebror den här månaden, men jag tror att hon hade något att berätta, något som satt djupt i hennes tankar, som gjorde att hon var såhär ledsen.
jag gick fram till liam, gav hans en kram och en klapp på axeln innan jag gick till zayn`s säng och satt mig brevid elin.
"zayn, please wake up, please" hörde jag henne viska tyst innan jag reste mig upp för att prata med sjuksköterskan.
"how long will he be in coma?"
"we dont know, it can take years"
"YEARS?!"
"yes, again, im sorry"
jag nickade och hon gick därifrån, år, det kunde ta år innan zayn skulle vakna, hur fan skulle vi klara oss...